Han var en ung brandman. Han hade fruktat och längtat att få se sin första förkolnade kropp och hade delvis av besvikelse kommit fram till att den chansen var förbi. Det fanns ingen kropp i huset. Hans chef hade låtit tre olika grupper söka igenom all bråte.

I efterhand skulle han alltid tänka hur otroligt ödets nycker kunde vara. En pressad blåsa. Ja det var det enda som fått honom att stega iväg genom det höga gräset, hanhade ju verkligen behövt tömma eländet, han kunde nästan inte stå still. Han drack cola på ett sätt som kanske räddat ett liv? Tanken var hisnande.

Hade han stannat ett steg tidigare hade han kanske inte sett kroppen, men nu trampade han på en fot och ramlade omkull. Han ramlade raklång och öga mot öga mot en darrande kvinna, svart av sot. Han skulle nog aldrig erkänna för någon hur den varma vätskan sipprat längs benen på honom när de stirrande ögonen som mötte hans plötsligt blinkade. Han hade skrikit, som ett hysteriskt fruntimmer hade han tjutit.

Med kisset kletat mot benen hade han låtit ett par av de äldre kollegorna ta hand om henne. Hon var sönderskuren, små glasbitar stack ut ur hennes smutsiga, blodintorkade armar. Han ville därifrån, hon levde och han behövde kräkas.

***

Nathan började känna irritation mot sin vän, Vad fan fick han sig aldrig in i bilen för. Han lutade sig fram och tryckte in tutan och kunde inte hjälpa leendet när vännen som stod framför sin bil hoppade högt av det gälla ljudet. Det var först när han Paul vände sig om med vidöppna ögon som Nathan insåg att något hänt. Han trasslade sig ut ur bältet, han var ovan vid sin nya börda tryckt mot axeln och innan han fått ut benet ur bilen hörde han ljudet av en ambulans. Ett ljud han alltid skulle förknippa med glädje från den stunden framåt. Han nästan tryckte flickebarnet på sin vän och rusade mot ståhejet i det höga gräset. Han kunde inte andas, var han dum i skallen som hoppades...?

Han sjönk ner bredvid en brandman. Hennes kropp var nästan helt stilla. Endast små ryckiga andetag, andetag som framkallade en glädje inom honom. Men han var inte bara en man som älskade, han var också utbildad sjuksköterska. De brännskador han såg, de djupa risoirna, den rosslande andningen... Än var kvinnan han älskade inte i tryggt förvar, än kunde han inte luta sig tillbaka och känna lättnade slå undan alla farhågor...Än var mardrömmen inte över... fast hur mycket som fanns kvar kunde han ju inte veta...det fick morgondagen utvisa...