Det var väl inte så konstigt att jag gled in i den forne fästmannens bil, när han stannade och vinkade. Jag var nyskild, hans flickvän hade lämnat honom och bilen glänste, så när han undrade om jag ville hänga med en sväng till mässan svarade jag ja. Han bjöd mig på biljetten till Kvalitetsmässan och erbjöd mig dela hans rum på hotellet. Hur skulle jag kunna säga nej? Själv hade jag aldrig haft råd. När han berättade att han hade börjat med improvisationsteater och framträtt på mässan blev jag klart intresserad. Här hade vi något gemensamt.

Plötsligt satt han naken i sängen med varsin dansk pølse. Jag blev generad över hur fort det gick, hastade in i badrummet och tog en snabbdusch för säkerhets skull. Han var ju så renlig av sig, fästmannen.

- Har du någon hudkräm? ropade jag. Jag hade upptäckt att jag var fnasig på brösten, det var väl de gamla eksemen som spökade.

- Titta i plastpåsen i necessären. Men skynda dig, pølsen kallnar!

I plastpåsen låg en hög miniförpackningar från hotell och flygresor. De flesta verkade vara matvaror, om jag nu tydde det finstilta rätt. En liten flaska nagellack hittade jag också, men ingen hudkräm.

Efter pølsen stannade jag kvar på hotellrummet medan fästmannen gav sig ut på en liten shoppingrunda. Han förklarade att han ville passa på att handla lite kvalitetskläder nu när han var i storstan. Han kom tillbaka med en smalrandig utanpåskjorta och ett par vida, diskret mönstrade byxor i canvas, båda av bästa kvalitet, kråmade sig framför spegeln och sökte min bekräftelse. Jag sneglade på prislapparna och ryste. Själv kände jag mig billig, fast jag hade guldstickad kofta och nya skor i mockaimitation. Jag visade honom några bilder av mina barn och hörde mig själv be om ursäkt för deras urblekta kläder och den igenvuxna trädgården.

Vi stegade ner i matsalen. Där blev vi genast påhoppade av regissören, som hade sett fästmannens teaterimprovisation igår och utdömde den som fullständigt undermålig. Porträttet av luffaren han försökt sig på var ett hån mot underklassen, mimiken var schablonmässig och röstbehandlingen under all kritik. Dessutom hade luffaren alldeles för vida byxor. Trots att jag inte hade sett numret blev jag upprörd. Jag talade mig varm för amatörismen och det fria skapandet, allt medan fästmannen storögt teg och lyssnade.

- Vem var det där? undrade fästmannen när regissören försvunnit ut i korridoren.

Jag förklarade regissörens ställning i det lokala kulturlivet och berättade något om mina egna erfarenheter inom teatern. Det tycktes vara en helt okänd värld för fästmannen.

- Vad var det för luffare du ville gestalta egentligen? undrade jag.

- Det var han den där Godot, jag tänkte jag skulle ta ett kvalitetsverk. Fast improviserat förstås.

- Estragon eller Vladimir?

- Va sa du? Nu är det nog dags att sätta sig till bords.

Vid det närmaste ovala bordet satt ett gäng kostymklädda herrar. Jag urskilde mitt ex i gruppen, nickade och var på väg att hämta en stol när fästmannen viskade:

- Det är bara kultursnobbar här. Vi tar ett annat bord.

Vid nästa bord var deltagarna klädda som fästmannen, i dyra, smalrandiga bomullskläder. Fästmannen drog ut min stol och slog sig ner med ett tryggt leende.