Liksom ett lock som hindrar oss att se
drar dimman våt och kall kring våra nejder
trånga blir våra vyer och till fejder
mitt sinne mörkertyngt vill sig bege

om sedan solen frikostigt vill le
och värma lite våra mörka hågar
åter igen vi fattar mod och vågar
besvärja mörkret för en ny idé

inspiration, du tillstånd gudalikt
som sporrar mig till dåd jag aldrig trodde
mig ens förmögen att i tanken skapa

nu är mitt sinne åter ljust och rikt
dit, där på grund av dimma svärtan grodde
når solens ljus och lockar fram en drapa.