Jag heter Venis. Ibland brukar jag träffa Pagina. Pagina säger att hon gillar mig, fast jag är bilmekaniker. Verktygen är hårda. Hon är mjuk, som deg. Ibland är hon våt som vatten eller olja. Olja är ett område jag kan, det gillar Pagina.

Ibland muttrar Pagina: Venis kom in i mig, men då kanske jag precis har kommit och det har hon inte märkt.

Det är hennes sämsta sida. Hon märker inget. Ungefär som tankarna, som kommer och går, ibland blir man så van, att man inte märker dom. Så är Pagina. Hon märker inte att hon tänker högt. Alltså låter hon samtidigt som hon tänker. Det blir jag muttrig av.

Venis, skriker hon ofta. Nu behöver jag byta olja. Då kommer jag.

Efteråt brukar jag ligga kvar och klappa hennes tystnad, för den är ofta tjock och len, som grå sammet. Då kan hon plötsligt beundra mig som om jag vore något annat än en bilmekaniker.

Men jag är bara Venis, och hon är bara Pagina. Så är det.

Slut