Ibland skär bladets droppar ner
de som annars faller och jag undrar
vem som lovar allting förblir

bara jaget stampar
kvar i höga gröna stövlar för visst vet
jag och jag önskar inget ovanligt

det vanliga

Den stora promenaden där allting
började och slutade med du du
böljande ögon ser sig aldrig mätta
du bara är

Min oro är en sten som aldrig riktigt
slipas trots sångerna jag sjunger
vardagen just här jag önskar att jag
vore utan men i tiderna som varit
levde skräck bredvid ett liv

det osagda tysta. Sluter sig hoppet.
tar inte språnget som den flickan utan
händer blev till liv till liv åter

Vi tar på oss levnadskappan minerna
och gesten vad finns mer att göra

vi spelar vår teater för att livet det är
liv vi har ju levat i den världen vet ju
inget annat av. Vi anar strukturerna
bakom sorgen de lika stegen fallen
vi famnar efter ödets bortglömda kod

ikväll ser jag oss i drömmar om
bortbytingar och pojken som packar
ned och upp. Detta fängelse vi delar
denna skuld vi bär den skam den
outsägligt sträckta kärleken till det
som blev vårt hem till allas vårat hem
så rött om det var rött så skiftande
så trött så innerligt min hand har
sträckt sig efter nåt och innan det gled
ur handen just just fångat något något
litet för att i stunden kunna andas

andas ut lite andas ut

du lille. Du röde tror att allting vill dig
väl och pojkvännen som pappa
allt så härligt skräckfyllt fast

en nål på en bräda som en prick på
en karta våra liv

tankar svävar ofritt fritt djupast ägda
av männen i de svarta böckerna. De
finns även i de ljusaste boningar smittar
de ned atmosfären tar sig in via gener
suckar blickar hur ni tar i oss i mig



vi önskar spränga horisonten men
minan i våra händer ägs av någon
annan denna någon som för att se
för att på allvar se kräver offer blodiga
av striden strider det är långt ifrån
förbi


min fackla nedlagd jag vet just inget
mer jag älskar älskar denna jorden
fast vi inget alls kan se