349 464 timmar senare
satt han där skräckslagen
över att tiden är relativ 
och likt sand i ett timglas
tömde han sin bägare

det föll en tår från hans kind
när tonerna slog med hög diskant
isande i hans frusna bröst

349 464 timmar senare
fanns det ingen väg tillbaks
utan den ledde stilla vidare
mot den evighet han önskat
under tidigt tonår

men nu skälvde han av gråt
förskräckt av tanken 
att början tagit slut

...