Han kantrade rakt in i det liv som
legat orört det var en kväll och det
var mars och sen den stunden har jag
upphört med att sakna.

Visst väntar hjärtat än och undran
färgar spår på väggen den äter upp
mitt liv men än finns ingen varg som
jagar

Han är ett otyg fel på alla viktigare
vis men saknad. Jag är en massa
oformlig och trög och plågan väsnas
när den kantrar. Den går på kryckor
över guppig gatsten landar alltid snett
det sneda har förvandlats till ett signum.

Jag sitter på en hylla märkt med särskild
etikett en varningstext i finstilt så där
så ögat knappt kan skönja.

Är helt enkelt nära drömmarna om allt
och trots allt rasar stupet nära där jag
vistas. Kom inte nära men kom aldrig
över mig och din röst när din ilska
bränner och jag stillnar lyssnad vägrar
att ta in på djupet det är som om brisen
från kastanjen löven de ärtgröna spröda
alltid legat invid iris så jag drömmer mig
iväg till det till dig till du som tystnat

det lilla kvar har ett samtal kvar om ett
avsked när vårt liv nu blivit möjligt

ett jag som övar sig i bil i meningar
i huvudet om hur jag säger att jag
kan förstå men aldrig kommer vilja
fatta.


Jag valde ett barn och i det valet valdes
lönnar åkrar solens sprödaste värme
över hudens dun

och det fanns just inget annat. Jag hade
inte kunnat älska inte älskat dig som
om guden inte hade kunnat ge mig ögon


det var försent när allting kunnat börja


jag övar mig på en mening om att jag
inte längre orkar du vågar inte mig
längre och jag vågar inte andas