jag tar mej förbi koloniområdet
på väg hem, dunsten
av gödsel ligger som
ett skimmer
& bortanför
smattrar maskrosor ur gräsmattorna som
ett annat skimmer
solen är ett segt rytmiskt flöde av
ögon & varm hud
som jag saknar dej
som jag saknar
men
cykeldäckens frasljud snabbt genom hörbarheten
tvärs igenom
som att få dra handen genom ditt sköra töcken
& röster långt borta
lite ivriga,
luftbubblor i en vattenkropp
här kommer vinden & petar på varje grässtrå
ser till att de spänt fast sej, att de
har det bra
till & med dragspelsbussarna
som knixar upp för backen
ser ut att till slut höra hemma här
när allt kommer omkring
som gröna varsamma händer som känner ut formen
& det går inte att säga att himlen är blå
för
det kommer så många moln med
så välformulerade invändningar
men jag stannar
tar mej tid att lyssna på allihop
nickar, tar till mej deras oro och förväntan
delar ut små blå filtar till vart och ett
kuddar får de vara åt varandra
ber dem i gengäld komma ihåg en sak
oavsett vad de beslutar sej för att göra härnäst
att ligga på rygg med öppna ögon
bara en liten stund
innan de somnar
& det frasar litet
när jag åker vidare uppför backen