De pratar med oss som om vi var barn.

I rummet bredvid försöker gamle Hasse hänga sig själv, men han är för fet. Redskapet går sönder.

När jag tassar ut för att borsta tänderna har han fallit ihop i dörren, och skötarna surrar runt omkring honom som stressade och rädda djur.

Rödgråtna och blodsprängda ögon utan själ stirrar genom mig medan jag borstar min bossanova.

Jag finner att folk är ganska raka här. Vi är raka, men krokiga katter allesamman.

Jag blir frustrerad när de inte vill låta mig spela gitarr. De säger att Karolina kan användas som ett vapen, och att jag kan skada de andra.

Det är befängt. De har skadat sig själva tillräckligt. De behöver inte min hjälp, och jag behöver inte deras. Fahrad spelar schack med mig istället, och dagarna går lite fortare.

Han vinner alltid. Han säger att han brukade boxas innan han var tvungen att fly, innan hela hans familj tillintetgjordes.

I hans ögon finns det inte heller någon själ.

Vi har inte mycket gemensamt

Men alla vi har själlösa ögon