Inuti det ljuva ögonblicken
vilar du

i bädd av liljor som vore
ögonblicken annat än en
vindpust och

vårens spröda löv invid din
trötthet där sommar brusar
i ditt öra

se upp och hör dess ljuva stämma
stämd av Björk av lämningar från
hjort dess sprödhets fagra trådar

Se upp du se hur bäddar ligga
gnidande mot lår mot mänska

hur tänjda dessa fagra löften äro
utstår allt och inget. Punkt.

Punkt punkt. Det är för lätt att lämna
avföring på rad utan uns av tanke.

Se upp du fanskap. Du är ett täcke
och ers herrskap ser inte ser inte
något av den vår som alltjämt diktas


ni är en bädd av bråte. Smaken vandrar
inte den har avstannat och den är
saknad.

Du är ett löpande band av industri
tillverkat spetsband.

Ditt du får andra att sluta verka skriva

du är en trötthet. Ett tåg vi andra vinkar
åt men aldrig tar en färd ni hyllar
som de visa alltjämt föraktar.


Sju gula bussar är en buss för mycket
för ni ser inte dess automatiska växel


dess låda har en destination utan värde.

Raden så enkel. Det enkla är en egen
sång en sång vi andra kunnat hylla.

Den är en utvald ton den bär en
mening finns bevarad står
beskriven. Den är läst. Är alltid klar i
sin igenkänning. Förtydligar.

Vem är ni?