Hon skrev en bön längs timmarna
som flöt som skulle flyta

ord som skulle tillföras när tankarna
var dränkta utav dig du stora fasa


hon skrev om bönen om hur oväder
kan skaka om tvivlets forsande det
där som skulle dåna. Förberedd till
tänderna varenda del utav skelettet


och bönen ja hon trodde den var
enkel för kampen den var bredbent
usel i sin orättvisa


Inte förrän ovädret drar tillbaka kan
livet börja och då kommer hon sitta
med sorgen i en hög framför sig på
golvet

Allt som felat blir glaset mellan då och
nu och handen kommer känna igenom
splittret. Blöda.

Vid de nakna klipporna lades mina
kläder och jag såg dem flyga ut över
vågorna. Drunkna.

Jag måste se till att inte bara jag
överlever och dessa ord innebar
att jag måste försöka leva så som
jag ska leva.

Bönen upprepar detta om och om
igen. Hennes trötta ögon kommer
tacka. Inte nu när kroppen skriker
efter lugn som inte infinner sig

sedan sedan leva för att kunna leva

ansvar. Ordet i tusentals upprepning.

ansvar. För henne. Bara hon.