Gud, Gud...å, min Gud!

Varför dumpade du mig

mitt ute i ingenstans?


Dubbelvikt av smärta ropar jag på Gud

dagen i ända. Inget svar. Ingenting.

Jag fortsätter natten lång, vrider och vänder mig.


Än du då! Struntar du i mig? Är du för fin?

Lägger du dig lugnt tillrätta på kudden

av Israels lovsånger?

Vi vet ju att du brydde dig om våra förfäder:

när de ropade på hjälp kom du;

de litade på dig och levde gott.


Och här krälar jag, som är ingen - en daggmask

som man trampar till mos utan en tanke.

Alla driver med mig;

de gör miner och skakar på huvudet åt mig:

"Få se vad GUD gör för den där;

om nu Gud tycker så mycket om honom, då får väl han hjälpa honom!"


Tänk att du var barnmorska när jag föddes

och lade mig vid min mammas bröst!

Redan som nyfödd vaggade du mig;

ända sedan jag blev till har du varit min Gud.

Men så gav du dig av, långt bort,

och eländet flyttade du hit.

Jag behövde någon,


Horder av tjurar tar sikte på mig,

rasande tjurar i sken

med sänkta horn och frustande näsborrar,

som en buffelhjord på språng över prärien.


Jag är en kullvält och utspilld hink vatten;

vartenda ben i kroppen har slitits ur led.

Hjärtat är en klump

smält vax i bröstet.

Jag är förtorkad som en mumie;

tungan är svart och svullen.

De tänker slänga mig

i graven.


Nu anfaller vilda hundar;

rånargäng klår upp mig.

De håller fast mig i både händer och fötter

och låser in mig i en bur - en säck ben

i en bur är vad jag är, uttittad

av alla som går förbi.

De tar min plånbok och sliter skjortan av kroppen

och kastar tärning om mina kläder.


GUD! Vänta inte längre!

Skynda Dig hit och hjälp mig

innan de skär halsen av mig,

innan de lusiga hundarna slukar mig hel.

Kommer du inte snart

är det slut med mig - jag blir nertrampad av tjurar,

mellanmål åt lejonen.


Så här säger jag till mina vänner när de firar gudstjänst

och slänger in ett "halleluja" emellanåt:

Ropa halleluja, gudstjänstfirare;

ge honom äran, Jakobssöner:

tillbe honom, Israelsdöttrar.

Aldrig svek han er;

aldrig tittade han bort

när ni blev hunsade.

Aldrig försvann han och var upptagen med sitt;

han har varit med hela tiden och hört allt.


Här i den stora gudstjänstskaran

har jag upptäckt lovsångslivet.

Och jag ska göra det jag lovade

inför gudstjänstfirarna, Guds firande tjänare.

De utslagna får sitta vid GUDS bord

och äta sig mätta.

Alla som är på spaning efter Gud

är här och sjunger hans lov.

"Lev livet! Lev det helt och fullt!

Ge aldrig upp!"


Från jordens fyra hörn

kommer folk till sans

och ränner tillbaka till GUD.

Länge sedan försvunna släkter

faller på knä inför honom.

GUD har tagit makten;

från och med nu har han sista ordet.


Alla de maktstinna kommer

- och tillber!

Alla de fattiga och maktlösa med
- de tillber!

Ihop med dem som aldrig fick ordning på livet

- vi tillber!


Våra barn och barnbarn

ska också vara med,

för alla för det vidare

från en generation till nästa.

Barn som inte ens är födda än

ska få höra de goda nyheterna -

att Gud gör som han säger.


För min skull

genomled Gud

allt detta på korset


För mig utgjutna blodet

törnekronan på huvudet

blod och vatten ur sidan


"händer och fötter

hava de genomborrat"


Vem kan fortsätta att motstå

denna utgivande kärlek???


Besinna dig du människobarn

och fall ned för hans fötter!!!


Tillbed Honom i helig skrud

den rättfärdighetsdräkt som Han

på korset vann för dig och för mig!