Jag hörde på radion i morse att bristen på läkarsekreterare är akut. Inget nytt för mig, så var det också när jag jobbade i yrket. Hoppas dock att datasystemen blivit bättre och mer samkörda nu. Det som jag ska berätta hände en dag när min vårdcentral hade databaserad journalhantering sedan länge medan det stora sjukhuset, dit vi skickade remisserna, fortfarande bara jobbade med pappersjournaler:

Måndagsmorgon, ny läkare som vanligt. Han får en kort introduktion.

Jag har knappt hunnit påbörja skrivandet av en journal förrän snabbtelefonen tutar. Det är den nya doktorn. Han frågar om jag kan komma och hjälpa honom, för han lyckas inte hitta rätt journalsida i datorn.

Snabbt in på doktorns expedition, och där sitter en gammal patient som ser lite nervös ut. Doktorn är mycket stressad, frustrerad och generad inför patienten. Förklarar att han i vanliga fall jobbar i ett helt annat datasystem. Och nu kan han inte hitta den information han behöver om patienten framför sig. Så diskret som möjligt visar jag honom tillrätta och jag får ett tyst tack.

Går tillbaka till mitt dikteringsband och fortsätter mitt skrivande men nu kommer en annan doktor  med en akutremiss, så det är bara att avbryta det jag håller på med.

Telefonen ringer, nej inte nu igen! Ett diktat måste skrivas ut snabbt för patienten är redan tillbaka på återbesök och sitter nu på ett rum och väntar på doktorn. Nästan omgående  sticker doktorn in huvudet i mitt rum och frågar om utskriften är klar, men den är ju bara påbörjad, har varit tvungen att leta en stund på bandet innan jag hittade just det diktatet.

En annan doktor undrar om ett av hennes diktat från gårdagen är utskrivet, det är väldigt angeläget. Vem ska jag prioritera? Och min kollega kan inte hjälpa mig för hon sitter i receptionen idag.

Journaler, remisser, brev och andra dokument hanteras så snabbt som möjligt, endast avbrutet av spring  in på läkarnas expeditioner för påskrifter, avhämtning av band osv.

Så småningom blir det kväll och det har nu gått en halvtimma sedan min egentliga arbetstid är slut. Släcker lyset i rummet, tar fram nyckeln och ska låsa dörren till mitt rum. Då hör jag hur någon kommer springande, det är en av doktorerna som kommer in till mig och blir glad och tacksam över att jag är kvar. Han bara måste få iväg en remiss idag säger han, misstänker att det är något elakartat som behöver åtgärdas snabbt.

Jag skulle givetvis aldrig lämna en patient i sticket så jag slår mig ner på min stol igen och väntar på att doktorn ska börja diktera. Han använder sig inte av sin diktafon utan dikterar direkt till mig för att spara tid. Jag har redan i mina tankar förstått vilken diagnosfråga som han ska ställa sist i remissen och det stämmer tyvärr.

Så trycker jag på knappen för att skriva ut remissen på min skrivare - men vad händer, jo jag trycker på fel knapp och remissen är redan på väg ut i rymden ! ! ! Och nu är det inte första gången som jag förbannar detta urusla datasystem som vi måste jobba med.

Ser doktorn försvinna ut i arkivet för att avreagera sig och undvika att svära direkt över mitt huvud men han är snabbt tillbaka, dikterar remissen på nytt och eftersom jag redan skrivit det hela en gång så lyckas jag fylla i orden åt honom när han funderar extra länge på hur han formulerade sig tidigare.

Trycker på rätt knapp. Klart!

Nu frågar doktorn om jag kommer att hinna till brevlådan innan de tömmer. Jo, om jag springer snabbt nerför trapporna, svarar jag. Leter i lådan efter ett frimärke att sätta på kuvertet så att remissen säkert ska komma fram till dagen därpå. Men frimärkena är slut! Tar fram min egen plånbok och hittar ett frimärke, sätter på det och rusar ner till brevlådan medan jag tänker på patienten och hoppas att det inte är så illa ställt med henne som doktorn befarade.