I det fönstret satt olyckan på tvärs
inklämd mellan ett myggnät och
en spetsgardin

det brusade från radions sommarpratare
som parade sig med den dova värmen
med kännetecknens alla lukter

hon gömde sin hemlighet i burkar i
allt som gick att transportera mellan
rummen utan att någon skulle komma
på tanken att kika.

Hon stod ut och när hon vilat tillräckligt
tog rättvisan tag i hennes kropp och
utstötte ord av gamla oförrätter


De var två ihopsatta vandrande pinnar
huvuden på sned ilskan forsandes

Vi trodde tänkte. Nöjd. Du skulle kanske
bli nöjd. Vänja dig. Och om du inte blev
det kunde du bara göra dig av med den
med oss. Hur? Kroppen var inte redo för
detta ämne. Ämnet var för stort för svårt


Hon kunde drunkna. Ha ihjäl alla tre
i ett slag. Hon ville leva. Frågan var
bara vems liv och hur länge så hon
sammanfattade allt i en enda mening


Du ska ge mig ett belopp och när det
ska utbetalas. Inget annat.

Hon såg sig själv kryssa mellan straffets
objekt den stora tomten avskildheten
festerna och framtid, svävade nu men höll
i taktpinnen. Priset svalde hon i stora
klunkar hoten skammen skulle bli ett
minne tron på förståelse på insikt

inget av det kunde bli en vardag inte
lönt att väntas,


Inuti de fyra rummen skulle hon kanske
kunna dansa kanske tapetsera fixa
ta ett litet lån

inuti priset skulle hon andas

djupare än annars.