Det var för så många år sedan, en hel livstid men ändå inte. Närmare bestämt så var året nittonhundratjugo och glädjen över att kriget var slut hade fyllt våra hjärtan med hopp om framtiden. Ingenting var omöjligt, det var vi och inga andra som formade vår levnad, gjorde vägvalen. Därmed är det också vi och inga andra som bör ta ansvar för vad som gjorts och vad som borde gjorts. Själv minns jag mig som en ståtlig yngling och det var antagligen det som också blev mitt fördärv samtidigt som det kanske fångade dig?
Jag stod med kappsäcken på ryggen i den halvfulla vagnen och väntade på att tåget skulle stanna vid Tibro station. En för övrigt ståtlig tegelbyggnad med vackert koppartak och välmående blomster. Du skulle säkert uppskattat de röda rosorna i blomlådorna under fönstren än mer än jag. På den nyligen tjärade perrongen uppenbarade sig plötsligt en skön mö.
Den ljumna sommarvinden lekte varsamt med hennes blonda hår som vänt smekte de mjuka anletsdragen. Jag stod som förtrollad och såg henne vända sig upp mot tåget och våra blickar möttes, blott för ett ögonblick men ändå tillräckligt för att för alltid förändra framtiden för mig såväl som dig. Hennes varma blå ögon hade ett djup som slukade mig långsamt, vänligt och kärleksfullt. Tågvisslan väckte mig och jag tvingade mig själv att vända mig bort och kliva fram emellan träbänkarna och ut ur vagnen. Dofterna från rosorna och tjäran blandades välkomnande med sorlet från alla människor och fåglarnas sång, livet var underbart. Nere på perrongen sträckte jag på mig, resan var inte lång men träbänkarna var hårda. Då från ingenstans kommer plötsligt en vit sommarhatt dansandes för vinden, av en ren slump råkar jag fånga den, den känns vagt bekant. Genom folket kommer då kvinnan skyndandes mot mig, mitt hjärta hoppar över ett slag när hon stannar framför mig.
”Vinden behagar att bråka med mig.” Hon sträcker fram sin hand och tar vänligt hatten ur mitt grepp. Likt en mumlande fåne står jag kvar och vet ej vad jag skall ta mig till.
”Tack så mycket!” säger istället kvinnan till mig, hon ler och ställer sig på tå, kysser min kind. Sedan skyndar hon åter bort och jag försöker finna de rätta orden när jag ropar efter henne.
”Vinden ville mig väl, vill ni vänligen vänta väna fröken.” Men jag vet inte riktigt ifall hon hörde mig till fullo eller vad det var som kom ur min mun men hon stannade i alla fall, vände sig om och skrattade försynt och vänligt. Jag skyndade mig fram till henne.
”Förlåt fröken men skulle en enkel hattfångare få bjuda på någonting i värmen?” Jag pekade mot den lilla serveringen på andra sidan av vägen. Hon la ett handskbeklätt finger mot sina läppar, funderade under tystnad.
”Nog uppskattar jag dig för det du gjorde men nu är det ej lämpligt då min farbror väntar därborta i skuggan.” Säger hon och ler mot mig, jag känner pulsen slå när hon vänder sig bort för att gå mot droskan.
”Men fröken ge mig i alla fall ditt namn och låt mig nära förhoppningen om att vi skall få träffas igen.” Hon log lockande mot mig, bet sig i tungan.
”Mitt namn är vadhelst som för dig känns som jag och visst träffas vi igen om du bara har viljan.” En blinkning och sedan stod jag ensam kvar. Jag försökte släppa tanken på skönheten som fortfarande stod inför mig i mitt sinne men fann det besvärligt så det var lika bra att vänja mig vid hennes närvaro i min enkla själ.
Solens strålar gjorde mig ändå uppmärksam på en stigande törst så jag gick över till andra sidan vägen, till den lilla uteserveringen. Likt en rallare beställde jag mig en kall pilsner vilken jag förtärde under en av de magnifika ekarna. Runt omkring mig skyndade människor fram och tillbaka, både fina herrskap och enkla människor likt en annan. Alla med ett ärende som i deras värld antagligen var av största vikt. Men ändå kostade de flesta på sig ett gott humör. Det var en underbar dag men ändå en syndens dag vilket jag snabbare än jag någonsin skulle kunnat gissa snart skulle bli varse om, även om dagen bara behagade leda mig i riktningen mot denna. Men i en skön okunskap blev jag sittandes en stund och bara njöt av dagen.
Ända tills jag ånyo blev varse mina plikter och reste mig upp, utan arbete inga pengar och inga pengar betyder ingen pilsner sa drängen. Tänkte jag i alla fall och skrattade för mig själv när jag sakta började promenera in mot näringsidkarna på orten. Jag gjorde mig ingen brådska men så här i efterhand skulle det kanske varit mig till både gagn och fördärv. Varhelst jag med mössan i hand erbjöd mina händer fick jag nekande till svar tills en god man råkade höra min något prekära situation inne på den lokala järnhandeln hos handlare Fryxén.