Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ytterligare ett utdrag från mitt manus som spänner från 1719-1919.


1919 (40)

Skymningen omsluter sakta prästgården när prästen går ut genom de mäktiga dubbeldörrarna och sätter sig på trappan. Knackar ur sin pipa mot räcket för att sedan åter fylla och tända den. Ifrån skogen intill hörs en varg yla och prästen ryser till och ber mumlande en stilla bön.
När tystnad åter råder lutar han sig tillbaka mot en av räckets hörnstolpar och ser bortåt allén. Hans första intryck är att kvällen är hans och ingen annans men kort därefter skymtar han en skugga i rörelse. Även om hans ögon inte låter honom se vem som kommer gåendes så anar han och ler för sig själv.
- Bäste herr Olsson, föga förvånande men ändå tidigare än väntat. Skrockar han och suger på sin pipa samtidigt som han ser på den vandrande skuggan, hur den kommer honom allt närmre genom allén.
Då ekar ännu en gång ett ylande genom skymningen vilket får honom att se sig oroligt om ty det lät ännu närmare än förra gången och därtill så prasslar det som om av springande tassar i gräset bakom huset. Han hämtar sin bössa, utan att ta pipan ur mungipan.
Åter ute på trappan så ser han efter Emil som först tycks vara slukad av mörkret för att snart träda fram som om ur ingenstans, han verkar skynda sina steg. Än mer för varje flämtande andetag som lämnar honom, andetag som tycks eka genom tystnaden och växa sig allt starkare tills de når fram till prästen.
Lugnt men fokuserat och ytterst målmedvetet laddar prästen bössan och sätter den till axeln, söker sitt mål. Först så ser han Emil eller rättare sagt herr Olsson som han kallade honom tidigare.
- Spring herr Olsson, spring. Säger han med pipan gungande i mungipan samtidigt som han söker av allén bakom honom. De finns där ute, det vet han.
- Var är Ni era djävlar, var är Ni? Viskar han och låter blicken vandra fram och åter tills han ser de första ögonen som jagar. Den är herr Olsson nära, mycket nära.
- Kasta Er till marken Olsson, till marken! Ropar han med tordönsstämma och fångar snart Emils uppmärksamhet. Dock missförstår Emil hans intentioner och han stannar upp och sträcker upp sina händer.
- Det är jag, Olsson. Ni bjöd mig hit, skjut inte, skjut inte. För guds skull skjut inte.
- Dåre, till marken genast! Skriker han åt honom och osäkrar bössan med ett klickande ljud. Emil däremot faller till knä med uppsträckta händer och förbannar sig själv för att han valde att bege sig hit när prästen avlossar en salva som tycks Emil vandra genom håret hans innan det fortsätter. Han kastar sig till marken och håller händerna om sitt huvud.
- Förbannade dåre.
Samtidigt laddar prästen om och avlossar ytterligare en salva genom mörkret över Emil. Denna gången tycks han träffa, ett plågat ylande får Emil att snabbt se sig om men där finns intet förutom mörkret. Dock hörs det ändå hur tassar river genom gruset för att sedan försvinna ut över de närliggande fälten.
- Upp med dig Olsson, vi kan inte dröja oss kvar här. Fräser prästen och rycker upp Emil förvånansvärt kraftigt genom blott ett tag om hans krage.




Prosa (Roman) av Skaldafnord VIP
Läst 97 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-06-27 21:41



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Skaldafnord VIP