Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ännu ett utdrag ur manuset jag för tillfället skriver på....


1719 (51)

Utanför kyrkan så samlas vargarna i närheten av kvarvarande vargr, det droppar blod från käftarna, deras andetag dansar likt rök i vinternatten. Lyckligtvis, eller olyckligtvis så tycks stormen ändå ha bedarrat ty blott enstaka flingor söker sin väg från himlen.
Snabba steg bryter fram från kyrkan, de kommer allt närmare och snart genom de öppna kyrkoportarna springer den lille pojken gråtandes ut, utan att se sig för, han springer rakt in i en av vargarna som morrande vänder sig om.
Något som får pojken att skrika av skräck, än mer då de andra vargarna vänder sig mot honom. Han faller till marken och ser sig storögt och gråtande om, möter blicken hos den vargr som inne i kyrkan avfärdade honom som ingenting.
Men denna gång fnyser han och går fram till pojken, lyfter upp honom i hans kläder, ser åter på honom. Sedan utan ord kallar han till sig två av vargarna, ser i deras ögon, säger intet utan överräcker pojken till en av vargarna som tar ett varsamt men fast bett i hans plagg.
Pojken lyfts upp och sedan skyndar de båda vargarna iväg i tystnad genom natten.
Vargr däremot går åter mot kyrkan och snart ekar hans steg mot stengolvet i vapenhuset men han stannar ej, slår istället upp dörrarna till kyrkosalen, kliver in och ser sig om.
Allting tycks vid en första anblick vara som när de lämnade men snart finner han mannen han åter gav liv vid sina fötter, ännu en gång död, denna gång med sargad hals. Suckande lyfter han upp mannen, ser i hans döda ögon men istället för att åter ge honom liv sluter han mannens blick och lägger honom varsamt på närmaste bänk.
När han åter vänder sig upp mot altaret så ser han hur prästen med brådska slänger igen och låser dörren till sakristian. Förundrad över hans agerande går Vargr fram, slänger runt och trycker upp honom mot den kraftiga trädörren. Han ser in i prästens ögon och väser mellan sina vassa huggtänder.
- Förklara dig.
- Jag vet inte vad du menar? Ursäktar han sig darrande.
- Förklara dig.
- Vad ska jag förklara? Försöker han ännu en gång men Vargr får nog, han frustar till och trycker sitt anlete än närmare prästens samtidigt som han med sin ena klo ristar sitt märke i honom.
Sedan utan förvarning trycker han den snart skrikande prästen rakt igenom dörren och såväl trä som revben tvingas ge vika. Han kastar honom till golvet över de trasade resterna av dörren och ser sig om i sakristian. Går sakta över golvet, undviker att kliva på präst som träbitar.




Prosa (Roman) av Skaldafnord VIP
Läst 95 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-08-22 21:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Skaldafnord VIP