Prästen ser melankoliskt ut genom Kyrkefalla kyrkas gamla portar och följer de sista familjerna med blicken när de går mot slädarna genom vintermörkret.
Efter att klockaren bjudit honom godnatt så stänger han portarna och går altargången fram, ackompanjerad av blott sina hårda klackar.
Framme vid predikstolen sätter han sig ned och lyfter på en lös sten i dess fundament, spridda flisor av murbruk faller ned. I det blottlagda hålet, i dess mörker sträcker han in sin högra hand och försiktigt drar han ut ett gammalt, slitet läderinbundet paket.
Mödosamt ställer han sig upp och går fram till altaret och sätter sig med en suck på knä med ryggen mot Jesus på korset. Hänger av sig korset från sin hals, drar av sig hängslena åt vardera sida och sliter sedan isär sin vita skjorta, låter dess delar falla varthän det så önskar. Hans bara rygg är ett sammelsurium av läkta sår och ärr, några tycks färska, andra illa läkta sedan många år tillbaka.
Sedan i kandelabrars sken öppnar han det läderinbundna paket på golvet, försiktigt och med vördnad. Ett gammalt och slitet, välanvänt gissel i läder med inflätade metallstycken. Vid en första anblick tycks de vara rostiga men de är färgade av blod, av år i arbete.
Det rasslar när han lyfter upp och lägger det i sitt knä för att blottlägga runorna som är skurna i läderomslaget.
Han tar några djupa andetag och sedan gisslar han sig, hårt och medvetet, tårar droppar från hans gamla kinder när blodet söker sig fram över hans kropp ned på stengolvet. Orden kommer sakta från hans darrande läppar.
- Vargen skymtas i mitt sinne… För att sedan tyna bort till ljudet av metall som kräver kött i tribut av en man vars sinnelag står starkare än hans kropp. Läpparna rör sig men inga ord lämnar honom, hans blod flyktar över stengolvet under det gamla altaret in på okända vägar.
Tassar skrapar allt intensivare på den stängda kyrkporten.