Prästen lutar sig flämtande mot altaret, låter det blodiga gisslet falla till golvet intill honom. Blodet flödar från hans sargade kropp och söker sig ned utmed de kalla altarstenarna till golvet. Finner sedan väg och riktning utmed dess fundament i skåror från förr, sakta bort från honom.
Utanför omsluts kyrkan av ett allt djupare mörker och en kyla letar sig in genom de enkla glasen och i de små och stora springor som den tycks finna med en lekfullhet bortom vädrets slumpmässiga vardagliga rörelser.
Noterar prästen stilla för sig själv och låter blicken vandra upp mot väggdekorationerna på kyrkans östra vägg och där finner han trygghet och ro allting till trots. Jesus ser vänligt på honom från det gamla snidade korset likt förr i tider av ljus som mörker.
Han försjunker i kontemplation och märker ej att portarna slåss upp av ingenting i kyrkans andra sida, bakom honom. Blott vindarnas sång kommer honom närmare och intet mer.
Förrän några andetag senare då vargar med avvaktande steg kliver över den vältrampade tröskeln och in i kyrkan, de vädrar och söker sig fram som om de förväntar sig problem men ändå inte ty samtidigt så visar de en iver, en längtan efter något.
Några tassar över stengolvet blir flera och snart är det en veritabel våg av päls och klor som välver in över den stora kyrkosalen, de går likt en, fortsatt avvaktande men ändå målmedvetet allt längre in i kyrkan.
Altaret hägrar där framme och de blir allt ivrigare, knuffar och gnyr emellanåt när kroppar stöter till kroppar och vassa klor som kräver ofrivilliga tribut vid snedsteg.
Vid altaret stannar de till när prästen ropar från dess andra sida.
- Min gud, jag är redo! Kom och ät satans valpar.