Uppe i predikstolen harklar sig prästen och ser ut över sin församling. Men ändå inte enbart en församling, utan sina fränder, både gamla som unga.
Plötsligt inser han att han försvann i kontemplation, något som händer honom allt oftare. Men han ser skrockande ned i sina papper, försöker åter vinna mark och finner sig.
- En utsträckt hand kan en dag komma Er åter. Gå med guds frid och förrätta hans gärning.
Sedan låter han sina ord ebba ut i tystnad som snart tas över av människor som ställer sig upp i bänkraderna, tar på sig sina ytterkläder samtidigt som de småpratar med sina närmaste. Stämningen är gemytlig och prästen njuter av att se sin församling trivas tillsammans så han kliver ned från predikstolen och går sina fränder till mötes.
Men stunden bryts av gevärsskott som krossar glas och låter vassa färgade skärvor regna ner över de närmaste människorna.
Tystnaden blir total förutom ett gråtande barn och de lugnande orden från dess moder. Pojken som tidigare tryggt höll sina föräldrars händer gråter nu samtidigt som hans mor försiktigt plockar glasbitar från hans huvud och ansikte. Utan att på något vis ge akt för sin egen lika prekära situation.
Män skyndar fram till fönster och dörrar, de söker kunskap när ytterligare skott avfyras därutanför, någon skriker och ber om nåd.
De som kom beväpnade skyndar till vapenhuset med mer målmedvetenhet än något annat, ibland bänkarna viskas det om vargar ty de har kommit allt närmare i takt med att vintern blivit allt hårdare, hävdar särskilt en gammal kvinna med en osedvanlig fasthet i stämman.
Prästen går mot kyrkoportarna och på vägen talar han tröstande till de som söker hans blick. Han blinkar till en liten tjej som håller hårt om sin mor när portarna slåss upp med en våldsamhet som känns illavarslande. I alla fall hinner prästen låta dessa tankar passera inombords innan det anfallande mörkret och stormen visar sina ovälkomna nattliga besökare.
Ett gevärsskott avfyras över församlingen och hagel slår in i triumfkrucifixet bakom altaret. Skrik av förskräckelse ekar när denna ogudaktiga gärning sliter stycken ur Jesu kropp.
De fem männen vid portarna ger vid en första anblick en känsla av att ren ondska sökt sig in i Kristus hus. Trasade kläder, orakade, blodsprängda ögon och maniska blickar, de är slitna, de är desperata.
När de höjer sina vapen mot församlingen rusar prästen fram, röd av ursinne.
- Vem vågar lyfta vapen i Guds hus? Utropar han samtidigt som han trycker ned deras gevär mot golvet.
- Detta är Guds hus, ett hus av frid och värme, må Ni kallas åter till djävulen om Ni inte genast faller på knä och ber om syndernas förlåtelse, avskräde! Skriker han åt männen, församlingen ser på i överraskad tystnad.
Då går den yngre av männen fram till honom, lyfter sitt gevär, trycker det mot prästens panna.
- Din gud bestämmer inte här. Men prästen backar inte, utan att blinka trycker han stålet hårdare mot sin panna och ser mannen djup i ögonen.
- Min gud är allsmäktig, är din? Jag utmanar dig, tryck av om du vågar, en evighet i skärselden väntar dig då, du din djävulens avkomma.