Tjugofyra utvalda män anförda av Kapten Rudenschöld rider under tystnad genom natten. Med facklor följer de spåren av de flyende männen, på uppdrag av Armfeldt själv. Men blott kapten Rudenschöld vet egentligen varför. Desertörer är en allvarlig anledning så god som någon annan. Men inom Rudenschöld ekar ännu Armfeldts ord starka när han rider genom skogen.
- Bringa kassan åter men framförallt vill jag ha deras huvuden, jag skall äta deras falska blickar med en rostig sked.
Sedan vände han sig mot kuriren som stod och såg förvånat på honom. Armfeldt gav honom en rak höger innan han stegade ut i vintermörkret igen.
Rudenschöld gick fram och hjälpte den förvånade mannen upp igen. Hans högeröga hade redan börjat svullna igen.
- Du stod bara lämpligt till, han hade inget emot dig egentligen. Men sök upp fältskären och hälsa från mig, Rudenschöld, att du skall få den hjälp du behöver. Säger han vänligt samtidigt som han leder ut honom, bort från Armfeldt om han skulle komma åter.
Armfeldts ursinne hade nästan gått att ta på men ingen som vill ha livet i behåll skulle någonsin försöka. Istället förstod Rudenschöld honom, flera av männen som svikit Armfeldt hade också svikit honom. De hade stått knä mot knä i flera slag och innan detta hade han varit beredd att gå i god för deras anseende, svära på sitt liv om så hade varit nödvändigt. Något han så här i efterhand försiktigt tackade sin gud för att han ej satts i den situationen. Istället delade han Armfeldts ursinne, även han hade något obetalt att diskutera, en skuld att inkassera.
Så han driver sina män vidare genom skogen trots att de ej sovit på flera nätter. De har blott bytt hästar när sådan möjlighet uppenbarat sig ty utvilade hästar är ett måste om de skall komma ikapp desertörerna.
Han vädrar blod i luften, känner att han närmar sig, ler för sig själv.