Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Utdrag från mitt pågående manus.


1019 (6) Blod av broders blod.

Vargr sätter sig på knä precis utanför grottan och omfamnar gråtande den lille gossen för ett ögonblick. De andra samlar sig runt honom, under tystnad, med böjda huvuden, knappt ett andetag hörs genom natten.
- Blod av broders blod, mitt blod. Viskar han och håller fram den lille gossen som bortom blod och hostfyllda andetag börjar bli blåfrusen av nattkylan. Han placerar honom i snön framför sig, tar av sig sin slitna gamla Torshammare och låter den vila på den lilles bröstkorg.
Sedan ylar han upp mot nattmånen med kraft nog för att få de andra att rycka till och backa undan. Vargr ser dock intet, istället söker han med sin högra hand till sin vänstra sida, låter klor vandra över revbenen tills han stannar upp, han har funnit vad han sökte.
Tar sedan ett djupt andetag och trycker sina kloförsedda fingrar in genom päls och hud, mellan revbenen, blodet forsar ur honom men han fortsätter ändå sammanbitet vidare. Han hostar, kroppen skakar men han fortsätter, blodet forsar ut över gossen, det ryker när dess värme möter kylan.
- Blod av broders blod, mitt blod, min...
Han lyckas ej längre finna orden, istället slocknar blicken och han faller framlänges över gossen.
Natten blir tyst och mörkare än någonsin tidigare, endast andetag hörs från de andra församlade tills de bryts av hjärtslag från fjärran. Hjärtslag som söker sig fram igenom mörkret och blir en del av allas puls, men ändå syns ingenting. Istället ökar snart hjärtslagen i både styrka och intensitet tills det ej går att urskilja det ena hjärtslaget från det efterföljande.
Då exploderar snön vid deras sida utan förvarning, knappt skönjbart men ändå där skymtas en svart häst som frustar och gnäggar, stampar. Av kliver blott en skugga av en gammal och gråhårig man som med bestämda steg går fram till Vargr som om de andra ej finns överhuvudtaget. Ovan i natthimlen ekar åskan likt ett hammarslag och för blott ett andetag så lyses natten upp och avslöjar den gamles drag, långhårig och enögd men utstrålar ändå en kraft bortom ord. Sedan sluter sig mörkret ånyo samtidigt som korpar kraxar i fjärran trädtoppar.
Han sätter sig på huk intill Vargr, håller ut sina båda händer över honom, börjar viska något ohörbart när en blixt klagande klyver himlen.
När mörkret och tystnaden är åter ligger Vargr och gossen ensamma kvar, varma andetag bryter nattkylan.




Prosa (Roman) av Skaldafnord VIP
Läst 87 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-11-21 21:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Skaldafnord VIP