Så mejslar jag ut ditt ansikte en sista gång. Som den stenhuggardotter jag är. Varje linje stannar kvar som en reva inunder bröstbenet. Och när jag släpper verktygen till marken låter jag kroppen känna saknaden som kommer att komma. Är det så jag behåller värdigheten. Att milt låta mig invaderas.

I en annan del av landet faller snö. Galet.

Jag lägger en silvertråd på marken i en cirkel som omsluter mig tätt inpå. Som en gräns mot världen. Den är skör. Den har ett skimmer. Och den är min.