Jag har letat fram två tidiga dikter
av Pälle Näver och ett gammalt fotografi.

Afton i skördemånaden

Nu djupnar västansuset
i hagens hängbjörkslid.
och mödans oro stillnar
mot ro och aftontid.
Och luftigt klar är rymden
högt över mo och hed,
och lingontuvan rodnar
i skogens svala fred.

Den mogna rågen skimrar
som gull i kvällens glöd,
och liv och hälsa ångar
ur axens överflöd;
och frukt och frö i mognad
sig tynga emot jord
att råga korg och binge
till fatabur och bord.

Ej längre fågelsången
kring bygden klingar ut,
ty vårens glada solflykt
för längese´n är slut.
Men som en ordlös längtan
en klarögd stjärna står
och speglar tyst den lycka
ett sångarhjärta får . . .

Slå an din stämda lyra,
du muntre bondpoet,
och ströva med din flicka
kring månlyst sjö och vret!
Än hägnar mogen sommar
din sång och giljarfärd,
än är det långt till brittmäss
och höstens frusna fjärd.

Senhöst

Nu dånar skogarnas orgel
i djupaste kontrabas;
och blåsten sjunger och ropar
och famnar i vild extas
de sviktande, gula björkar,
som vagga som rö i hans famn,
medan kronornas vindmelodier
bli till kära låtar och namn.

Nu kämpar livet och döden
sin sista förtvivlade kamp;
nu spelar hösten sitt drama
under vintergatans ramp.
Och Cassiopeia fäster
i zenit sitt dubbla v,
när Jungfrun bak taggiga åsar
i skymningen slutar att le.

I dessa brusande kvällar
av sång och tonande sus
vill längtan följa de skyar,
som glöda i solbärgningsljus . . .
det leker ett barn under träden;
det vandrar en kvinna förbi;
det fladdrar en stormdriven fjäril
under tranornas vilsna skri.

Oktober, all vårens aning,
all sommarens färg och lust
och höstens svällande mognad
och manliga kraft och must
blir ett med din stormorkester,
där du rider med brynja och lans
att kämpa mot mörker och vemod
för en gryende vårdags glans.