Numero 2; 52 h

Det fula allt det av skam burna

Framdraget. Se här. Så här blev det,
intet mindre intet mer och du

Nu får du inte längre klä dig i
illusionens klädedräkter


timmarna passerar och hon undrar vilken
vecka, i vilken tid som hon kan unna sig
att längta,


Var så länge sedan stod och ryckte i
ett kjolstyg trodde någon skulle sätta
sig på knänivå klappa kind.

Du skulle väl skriva något beskrivande?

Svaret jakande men så omöjligt att detta
nu beskriva. Lever. Knappt. Önskar
en sak och det är promenaden. Inga
frågor.