Det enda som fanns kvar av mig... I en burk som du satt en etikett med mitt smeknamn på förvarade du min andedräkt. Jag hade andats i en tömd barnmatsburk, förra sommaren, i juli, i Bremerhaven vid ett cykelställ framför ett bombat kvarter; du hade satt locket på och smålett tvetydigt - både elakt och ömsint - men hur ska jag någonsin få veta var projektion slutar och det du verkligen uttrycker inifrån och ut ur dig börjar - den frågan utan svar, om någon, borde rimligen vara den viktigaste frågan för människan att asiatiskt meditera kring. Du brukade på nätterna, då ena armen - smal, som en solvarm trädgren - föll mot golvet, sticka in handen under sängen och, med de hårda starka fingrarna, rulla på burken, på mig. Du hade efter några veckor, på en parkbänk i en liten stad i Ruhr, där du blivit sittande utan att riktigt veta vad det var för en dag, och utan att riktigt minnas ditt senaste år, kommit att med en portabel resesax tillverka mig en handfull småhål på locket till burken. Du tänkte att du ville att jag skulle kunna andas.