Innan dess, stegen som går. Klockan
alldeles för mycket men när hon hört
berömmen ifrån de två klappar hon
sig förnöjt i rumpan. Den är mindre.
Syns i ansiktet också detta ord det lilla
ocksåt. Ölburkarna göms innan sängdags
i det stora skåpet, som om hon blir mer
mamma då människan så märklig.

Även jag, så smutsigt likriktad i min
enkelspåriga borgarlya min illaluktande
byk mitt lilla liv med koppar från Bohlin,

Värmen när han säger du är så fin så
bra med lillan, hans röst när han iakttar
ansiktet hans ord och jag är verkligen
vacker då hans blick har definierat mig

han som märkligt nog blev värd mig
tallar sjunger månen är så rund som
gapande papegojor härmar vi vårt
ursprung


Dessa kala klippor som jag gömt i stora
väskor plockar fram och gömmer


hur jag slås av tanken av hur stor min
gärning varit mitt i allt det lilla hur
jag smyger in och faktiskt tänker
alldeles försent men trots allt tänker
på hur fin hur stort det är att vara jag


hur kudden smeker all min hud hur
tyget smyger nära intill och hur jag
vaggar nynnar det är liv mitt eget


bara mitt. Jag tror jag gjort det.