Stegen jag nu tar är tyngre än vad de en gång var. Nedförsbacke eller uppförsbacke, vad spelar det för roll?
Livet hade kastats om, snurrats upp och ner som om det vore en tärning i ett sällskapsspel under dessa få dagar jag spenderat med honom. Jag studerade för att bli ett berg men han fick mig att vilja bli en flod.
Nu rinner den floden sakta ut i sanden. Som en sprucken dröm, en gång till. Barnet inom mig lät jag mig själv kväva för länge sedan. Men när han och jag var tillsammans förvandlades vi till små barn igen och drömmarna jag en gång begravde växte fram till ytan.
Han hade översköljt mig med kärlek och jag svävade med.
Men det var väl jag som valde att bli omkastad? Det var väl jag som valde att slå följeslag vid hans sida?
Kanske var det minnena från barndomen som spelades upp i mitt mörka och tomma huvud. Kanske intalade bilderna mig att det kanske fanns något så fånigt som äkta kärlek. Han hade trots allt sökt världen över och ändå kommit tillbaka till lilla mig.
Vart leder mina steg mig nu? Fotspåren jag lämnar efter mig kommer havet sudda bort i vilket fall som helst.
För många tankar, för många idéer, för många drömmar. Kan inte hitta rätt fack att lägga allt i.
Så jag slår mig ned, vid en klippa och låter havets makter slå dunkande under mina fötter.
Solen som är på väg att gå och lägga sig hånler emot mig, som om den vet att jag blivit lämnad. Men när jag hörde fotsteg närma sig visste jag impulsivt redan vem det var. Han satte sig bredvid mig, han sade ingenting, allt var sagt och luften var fri.
Oron, sveket, ilskan som brann inom mig slocknade när hans ögon mötte mina.
Jag skriver, att den jag är, är inte vad jag en gång var. Men att jag nu kan bli den jag vill bli.
Med honom vid min sida.