Vägen var gropig måsskrik potatis i
trälådor. Du. Somliga ville för lite
lekte. Jag. Sårade. Dig du som dansade
valsar med blödande barn av olycka.
Du, du som ännu ber om tid bortom
världen.

En grind och Storbrittaniens gyllene år.
Ögat som söker mening.

Det blir ingen ordning av kaos och
de fallna frågar sig alltid varför varför
jag. Svaren som vävs in i tystnad
och höljet kring livet med träd himmel
sol och moln. Rekvisitan nedtecknad som
roller stela uttryck frammejslade ur
kontexter med konsekvenser kännbara.

Varje ögonblick av nåd. Kroppens lätta
sprödhet röstens klarhet. Undantagens
tid som skarpa kontraster i vit snö.


tidig morgon där ögat i korta ögonblick
prövar en frihet som skakat hand med
kontexten, hur ögat bit för bit dras in
och definierar stelhet, oförmåga
förmåga. Gårdagen ekar i asfalten människor
huskroppar luktar vill oss något i
förväntan i bilder.

Min kropp i väntan som om förväntan
aldrig lär sig. Aldrig på allvar ser sin egen
skugga.