Han satt på den frusna bänken och kände en isande vind klättra upp längs ryggen. Det växte ut gåshud längs armarna.

Han höjde handen och drog den långsamt genom hans skog av skägg så att det såg ut som om han var en vetenskapsman som satt och funderade.Tåget var försenat som vanligt trots att han var i tid med god marginal.

Inte nog med det så var det tjugo minuter försenat vilket innebar att det skulle vara mycket folk på tåget, det gillade han inte. Folk har en tendens att stampa sönder hans nerver, ibland känns det som om dem hoppar på nerverna som om det vore något jävla hopptorn på ett nöjesfält.

Efter ännu en slitsam dag på jobbet så var detta det minsta han orkade med.

Jobbet på en byggfirma hade han jobbat med sedan ett par år tillbaka, men det var inte vad han en gång hade drömt om. Nu stod han och gjorde cement hela dagarna istället för att stå öga mot öga med Al Pacino i någon dramatisk scen.

Visst hade han drömt om att bli skådespelare ända sedan han såg ”Scent of a woman” med just Al Pacino i huvudrollen. Därför föll det också naturligt att han också blev hans favoritskådespelare. En obehaglig lukt slingrade sig ner och tog ett bad med hans lungor. Han började hosta.

      -       Jävla rökare, tänkte han tyst för sig själv.

Rökaren gick sin väg efter att ha hört honom hosta och läst av hans ansiktsuttryck. Det plingade till, han lyfte blicken mot ankomsttavlan. Ytterligare två minuter skulle det dröja innan han skulle stå där och svettas och trängas med lika misslyckade människor som han själv.

Han slog ett diskret slag i bänken. Solen höjde sig över molnen och tittade fram. Ljuset sökte djupet i hans gråfärgade ögon men möttes av en avskärmad stenmur likt den kinesiska muren.

På andra sidan spåret skådade han en vacker kvinna med skinande rött hår som lös glimrande i solljuset. Hennes bruna ögon påminde honom om en blomma han har i köket som alltid får honom att le på morgonen. Hennes ögon mötte hans, sedan log hon. Hon log som brud på ett bröllop efter att ha hört löftena från den blivande mannen. Han hann inte reagera förrän bådas tåg hade anlänt till stationen.

Nu växte det en tumör fylld av irritation och besvikelse i hans kropp över att tåget kommit precis vid det ögonblicket. Det var en känsla han inte hade känt på så lång tid att han inte kan komma ihåg när det var senast han kände så.

Han gick in i vagnen med ben fyllda av sten. Ögonbrynen ryckte till när han såg att det fanns en ledig plats. Han slog sig ner på stolen och bredvid satt en gammal dam som läste ”Änglar och demoner” av Dan Brown.

Han vred blicken ut mot fönstret när tåget passerade en sjö. Vattnet låg stillsamt trots en svag vind. Han mötte solen igen, nu trängde ljuset igenom ögonen.