Jag är en flykting, Tellus är mitt hem men ändå har jag ingenstans där jag kan finna ro.
Röda eller svarta sträck på en karta ritad av Adam eller Eva hindrar mig från att få ro.

Jag flyr från Eritrea och fastnar mellan öken, hav och kulor för att sedan hamna i kedjor.
Jag försöker att ta mig från Kurdistan och vandrar bland berg, dalar, skog och kulor för att sedan hamna i kedjor.

Jag försöker att ta mig från Libyen och hamnar på knäna i ett klipp på Youtube men en orange dräkt i kedjor.
Jag försöker att ta mig över atlanten, och när jag har besegrat den allsmäktiga Poseidon väntar vattenkanoner, förödmjukelse och kedjor.

Och om jag mot all förmodan kommer fram utan att skickas tillbaka är det nya ritade gränser som väntar och åter igen kedjor. Fast dessa kedjor sitter inte på mina händer utan runt mitt sinne.

Trots detta vet jag djupt inne i mitt hjärta att dagen kommer då vi bryter sönder dessa kedjor samt suddar ut alla sträck och stiger upp tillsammans mot lycka och kunskap.

Den dagen, lycka!