Läser andras texter. För första gången
på mycket mycket länge. Det är riktigt
intressant och mycket är mer än banalt.

Läser de som ger ut. Jämför. Ibland
med det egna. Är ingen poet idag. Ingen
allvarligt riktig. Är mamma nu. Ger mig
inte tid. Tiden äter mig. Jag klagar inte.

Livet är som livet är. Det skiljer sig åt,
även det egna.

Tänk att vara i nuet så att ett rus av
förälskelse eller minnet av en älskande
upptar tanken upptar dikten.

Mitt nu är planering. Minutiös. För första
gången i mitt vuxna liv.

Jag inser att även familjepolitiken strukturerna
styr poesin. Hur andra ser på mitt kön, min
förväntade roll blandar sig intimt i min
förmåga att dikta. Påverkar poesin.

Min tidsbrist påverkar mitt skapande.
Äger den.


Jag har märkligt nog inget behov av
att bli läst. Om jag blir det lite grann
är jag glad, om inte ägnar jag lite tankar
kring det. Vet nog egentligen vem jag
är och inte minst vem jag kan vara.

Jag skulle kunna skriva för hand men
det är något visst med att skriva här.
Har inte ens tid att fundera ut varför.


Det finns något här som en längtan efter
den jag var innan detta mammablivande,
en sorts nerv förväntan.

Låter det sluta där. Hon som finns under
annat namn i en annan tid är även jag
det jag jag kämpat för att vara.

Denna tid är vanlighetens tid. Rollens.

Men den stora förunderliga kärlekens.