Jag smyger upp ur sängen och letar famlande efter mina kläder
du ligger kvar och sover. Ljuset träffar ditt bruna hår
och du gömmer dig för solens strålar och drar täcket över huvudet.
Du ser så lugn ut, och det får hela mig att le.

Jag tassar ut till köket och sätter på kaffe.
Starkt ska det vara, tänker jag och öser på skopa efter skopa.

Lite smått rastlöst tar jag mig till min bokhylla och rannsakar
hyllorna. Idag önskas något som romantiserar.
Romantiserar det förjävliga i att göra sig så sårbar och liten.
Att göra sig så beroende av en annan människa.

Egentligen finns det ingenting jag hatar mer att vara just det.
Beroende.
Men idag känns det vackert.
Samtidigt som tanken kittlar min skalle, slänger jag en
sneglande tjuvtitt mot sängen där du ligger fridfullt och tittar tillbaka.

Jag förstår inte hur han fortfarande kan göra mig blyg.
Där står jag, två blå ögon som dansar med hans, gröna ögon.
Han reser sig upp ur sängen, går fram till mig och fyller tomheten i mig,
genom en enkel omfamning.

Att jag är beroende av dig, gör ingenting. Inte idag.
Idag känns det vackert.