Där bortom havet viskar han
strilar kvittrande tårar över de
daggstänkta stenarnas rundning

och jag har ännu ben som drar mig
genom staden, tar mig in med hjälp
av äldre önskningar

detsamma. Det är de. Aldrig någonsin
dör de. Lika levande står de fram som
gula tulpaner i den där vasen med de
märkligt oregelbundna gömmorna. Som
om sidorna var en spegling av Mumin
dalen.

Det var Igen korrekt tolkning av det
politiska klimatet. Som en bomb i
de finaste rummen känns mitt ordval
numer. Som om skönheten fått stå
tillbaka.

Tänk om jag kunde hitta tillförsikt i
att jag smittar henne med det hon
behöver. Att jag duger. Att jag räcker
till. Tänker ofta att jag önskar vi delade
mer av det talade språket.


Påminn mig inte om språkets alla
nyanser hur den finns i gesten humorns
glimt mellan ögon. Det finns något i
det gemensamma språket.

Tanken ser annars samtal mellan människor
vuxna människor som fullständigt onödigt.

vi kunde tala med en bebis om huruvida
vi ska skiljas. Det kanske vi borde ?