Faller genom livets
kluvna grenar
som piskar mig till den
ärrade verklighet som
blöder tårar av lögner

Gran(n)ar som reser sig i förundran
av försvunna bar(n)r
som kastats ut
av den smekande vinden
Slås ned i den frusna marken
förstörda
dom var orörda
Tills sorgen dränkte
dom i hav av skuld
Som sänkte
dom små fagra
till bottnens djup

Intet verkade vara början till sanningen
Men jag ser dessa hägringar
av världens solstrålar
i månljusets dunkla sken
Vägskälen blir allt fler och fler
dom växer vilt dit ingen ser

Skuggan
blir så stor när jag rör vid ljuset
att den kväver
mitt förstörda hjärta
Mörkret på insidan verkar vara
bottenlöst

Jag vet inte vad jag är.......................


Vart är jag på väg... och vart kom jag från?