Blodet pumpas ur porerna som svett
Jag hyperventilerar sönder lungorna
och den monotona rösten i mitt huvud
blandar verklighet med fiktion


Och jag förbannar mig själv för att
varje litet snedsteg jag tar
stukar mitt hjärta och förvrider min hjärna
Jag förbrukar livstiden och förbinder såren


Senorna brister av akrobatiska
böjningar för att undvika konflikter
Musklerna förtvinar av alla
anaeroba processer ifrån kaos


Och jag sträcker ut mina armar,
men älskling dom räcker inte
Snart brister benen
och då lämnar jag scenen


Med en kropp, som mer liknar ett
slagfält fångas jag i en
hjärtlössinnesfrid
Jag stannar i mitten


Möter du mig?