Ibland längtar jag tillbaka till gamla tider som en "gammal käring":-)...

Ser inga gudsmän i Sverige längre som de jag mötte på - 70 talet som verkligen gjorde avstamp i mitt liv.

Jag har i tidigare alster som "Axblock ur mitt liv"berättat om Blå Korsets föreståndare Hans Malmberg i Stockholm, ett rehabiliteringscenter på Söder.

Människor blev botade på löpande band oavsett om de var kristna. Som misshandlad och trakasserad tvåbarnsmor var dörrarna alltid öppna där.

Det var genom Hans förbön och dialog som jag fick den nödvändiga kraften till att inte bara uthärda utan också fick skymta en lösning på sikt. Hans såg till att jag fick Gud på insidan som började vägleda mig steg för steg...och gav mig sång och melodi i både ord och toner inifrån.

Å, vad jag saknar Hans så visa råd och vägledning. Var finns dessa själasörjare idag som verkligen var benådade att ingripa i den allra djupaste nöd?

Var finns herdarna som tar sig tid med de utsatta?

Så till Harry Greenwood från England som ingen kyrka ville upplåta lokaler till utan han fick hålla till i skolaulor som snart var fullsatta.

På ett av hans möten såg jag för första gången en rullstolsbunden resa sig upp och gå som den naturligaste sak i världen.

Inga kollekter eller annat tiggeri.

Vid ett tillfälle profeterade någon i lokalen:"LÅT DIN MUN VITT UPP ATT JAG MÅ UPPFYLLA DEN!" Jag fullständigt flög upp ur min stol så jag för ett ögonblick undrade om min himmelsfärd var kommen.

Vi fick mersmak som familj och for till Chard i England med bil, tält och ett litet spritkök och våra två barn för att se Harry Greenwood på hemmaplan.

I hans kyrka hade barnen den centrala platsen framför publiken där satt de i en ring med tamburinerna i högsta hugg.

"I den stunden gingo lärjungarna till Jesus och sade: Vilken är väl störst i himmelriket?

Och han kallade till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem

och sade: Sannerligen säger jag eder: utan att I omvänden eder och varden såsom barnen, skolen I alls icke inkomma i himmelriket.

Vilken som nu ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.

Och vilken som mottager ett enda sådant barn i mitt namn, han mottager mig.

Men vilken som förför en enda av dessa små, som tro på mig, honom är det bättre, att en kvarnsten hänges vid hans hals och han sänkes ned i havets djup". Matteus 18:1-6

Är det detta vi har missat?...i vår tids så hönsade barn som ingen har tid med längre i vår karriär och statusjakt?

Vid samkvämet efter gudstjänsten försvann vår äldsta dotter då fem år och satte sig bredvid Harry Greenwood. Han hade en utstrålning av ständig glädje och leende som givit djupa veck i huden av sitt bestående leende. Sånt känner barnen inte minst och dras emot som efter solljuset.

Har någon svaret på mina undringar?