Jag är nitton ljusår bort
när jag faller för dig en gång till
då du och balkongdörren blir ett
och röken från din cigarett stilla
förvandlas till tunn marmor
och jag förevigar varje atom
i din dragningskraft, som rör vid en
ljummen höstkväll med oljefärger

Och det blir svårt att våga andas
att sitta kvar, förberedd på flykten
när ens hjärta blir en sten i ett glashus
för mig som är nitton ljusår bort
i bäddsoffan som finns i drömmen
hos en vilsen tankesmedjare
som aldrig blev kär i någonting
annat än kärleken