Jag är tillbaka på Penny Lane. Skall dela ut dagens post till en av mina äldsta kompisar. Passerar tredje våningen, men på dörren är hans identitet som bortblåst. Bara totalt främmande namn tycks bo här. Ändå vet jag att den pojken är kvar. Very strange! Letar ända upp till femte våningen - förr i tiden fanns inte mer än tre plan. Förmodligen är det senaste veckan som de har byggt på två våningar. Där långt nere vid entrén mötte jag ju gubbar som borrade och bankade. De måste undra varför jag dröjer så med utdelningen?

Vill hellre spela schack med min kompis seriefigurer än att pressa mig förbi arbetarnas sladdar och verktyg en gång till. Dessutom synes Barbafamiljen, en av de allra tidigaste på gatan, ha flyttat in i denna uppgång istället. Brittiska Berit har satt upp en klisterlapp. Försöker kolla att nyckeln ligger kvar i fickan. Har också fått reda på att Harry Potter kommer få en fortsättning i form av stråkkvintetter. Märkligt nog har jag redan hört första stycket i den nya cykeln - så hur kan det vara en nyhet?


GammelGunnar envisas med att kliva av tåget i var och varannan stad. Den här gången har jag ingen aning huruvida det är Lidköping eller Linköping som vi just promenerar upp till biblioteket i. Jag är bara tvungen att hänga med GammelGunnar, eftersom ingen annan har direkt ansvar för honom. På biblioteket håller de någon föreläsning som han förstås måste åhöra. Om psykosofisk matematik? Det ser ganska mycket ut som hemma i Frölunda.

Efteråt studsar en liten flicka mellan stolsraderna. Jag får hjälpa henne att hoppa genom att hålla i handen. Behövs eftersom raden fortsätter utomhus och börjar slutta lite brant nedåt. Mamman förefaller nöjd. På perrongen står tåget förvånansvärt nog kvar och väntar på oss, inklusive hela studiegruppen som sitter där inuti. Ingen verkar arg. Det är flera hållplatser kvar tills vi är hemma, och jag befarar att GammelGunnar kommer kliva av minst en gång till innan framkomsten.


Höstlöven har just börjat dansa längs gångbanorna. Nästa promenad sker med en mer nutida vän. Längs djurparken noterar han hur ett par kvinnor med långa rödlockiga hår just har svept förbi oss. Varför upptäckte jag aldrig dem före honom?! Dessa damer borde falla mig minst lika bra i smaken. När jag drar lätt i deras armar så stannar de visserligen glatt upp. Men eftersom jag konstigt nog inte kommer ett enda spännande ord att säga, så rusar de strax vidare mot framtiden och lämnar mig allt djupare försjunken i dåtiden.

Sedan har vi en gemensam podcast i öronen. Man avslöjar på ett roligt sätt varför stigarna blir leriga när det regnar för mycket. Eftersom podden är på tyska så tycks vattennivån tillräckligt avancerad för oss. Däremot överraskas jag av gropen som blir synlig mitt i havsviken. Virveln rinner sakta ned i sanden. Vad är det för en besynnerlig ihålighet mitt i den bastanta naturen?! Tydligen är det här i krokarna som pappa har placerat sin nya gamla sommarstuga. Istället för sjötomten så får man numera knalla genom skogen upp till havet. Fast det kan förstås vara en illusion eller en målning.

Långt senare drömmer jag om hur jag cyklar mot sightseeing-gruppen, hinner dit i sista ögonblicket precis som den påflugna tjejen, påminnande om en av mina starkaste förälskelser. Fastän kassan har stängt får vi varsin biljett av min framgångsrike kusin. Trots all omtanke om oss, tappar vi superklantigt nog bort gruppen. Det sker redan när drömtjejen hittar en spännande dörr istället för den rätta, som alla tydligen passerat igenom. Nu hjälper det inte längre att irra tillbaks - vi är fast med varandra. Vi kan göra en egen installation, på gott och ont.

Morgonen innan drömde jag mig nästan fastna, på väg längs stegen genom en lucka, mitt i världens trångaste trappuppgång. Cykeln därute skulle några idioter säkert hinna stjäla. Hade fått med mig enbart tre tunna tidningar att dela ut, som om hela rundan utgjordes av detta ställe allenast, sällsamt viktigt. Ändå säger sig inte en käft på företaget däruppe sakna sitt ex. Den unga kvinnan dock saknar jag, från ytterligare en dröm. Då råkade hon utspela sig längs kajerna vid kanalen, fast jag hade känt denna stingande längtan till henne vilken miljö vi än strosat igenom.