Partiklar som lever. Och faller sönder.
men bygger upp världen
precis som de ögonblick
när du sträcker ut handen och snuddar vid ett hjärta
utan att ens märka att det är en bröstkorg, tyger och annat i vägen

Jag stänger locket det tunga locket det mörka tunga locket av bistert virke
lägger handen mot den svarta lacken
det blir tyst
inuti skrinet
ett miniatyrlandskap
förgyllda torn, ljus i öppna fönster
gardiner som rör sig bekymmerslöst mellan innandömet och det famnande
barer, balkonger till kvällarna
mening och sammanhang, purpurskynken
människomyller, bittersötma
vägar ut i stjärnans åtta riktningar, och in
omgivna av honungsört
en galande påfågelshona i en silverbur på torget
som inte längre hörs

men bygger upp världen
precis som de ögonblick
när du sträcker ut handen och snuddar vid ett hjärta
utan att ens märka att det är en bröstkorg, tyger och annat i vägen