Om jag talade vackrare än någon människa


och innerligare än någon ängel,


men inte älskade,


vore jag inget annat än en gnisslande grind.


Om jag förkunnade Guds ord med makt

och kände till alla hans mysterier

och visste allt som finns att veta

och hade en övertygelse så stark

att den kunde få berg att flytta på sig,

men inte älskade, vore jag inget.


Om jag gav allt jag ägde till de fattiga

och rent av besteg martyrbålet,


men inte älskade,


skulle jag inte ha kommit någon vart.


Vad jag än säger,

hur starkt jag än tror,

hur mycket jag än gör,

är jag ingenting om jag inte älskar.


Kärleken ger aldrig upp.


Kärleken bryr sig mer om andra än om sig själv.


Kärleken vill inte åt det den inte har.


Kärleken spänner sig inte.


Den gör sig inte märkvärdig.


Den tränger sig inte på.


Den tränger sig inte före.


Den håller inte på att gå upp i limningen.


Den håller inte räkning på andras fel.


Den har ingenting till övers för orättvisan,


men den firar när sanningen segrar,


står upp i alla väder,


litar på Gud i alla lägen,


ser det ljusa i alla situationer,


ger sig aldrig någonsin


utan kämpar in i det sista.


Kärleken dör aldrig.


Det profetiska talet kommer att ta slut en dag,


tungomålstalet att upphöra


och kunskapen att nå en gräns.


De som vet mest vet bara en del.


De som Gud talar genom avslöjar bara en del.


Men när allt når sin fulländning,


då är det slut på allt som bara är delar av det hela.


När jag var ett litet barn jollrade jag

och hade mig som alla småbarn;

när jag blev stor slutade jag med det för gott.


Än ser vi inte klart.

Vi spanar i dimman,

vi kisar genom diset.

Men snart ska det klarna och solen skina!

Då ser vi allt lika klart som Gud ser oss;

då lär vi känna honom lika bra som han känner oss!


Men än så länge, i väntan på detta,

är det tre saker som leder oss mot fullkomningen:

att troget lita på Gud,

att hoppas vad som än händer

och älska utan gränser.

Och bäst av de tre är att älska.