Jag har sovit med ditt namn inatt. Det fick följa mig i sömnen. Vid pass nio, när svaga solstrålar dirigerats, till en upptäcktsfärd i ditt ljusa hår, så älskar jag dig återigen på ett blygsamt avstånd. Längtan är även denna morgon ett smeknamn, till kärlek.


Det finns spår kvar av sommaren på den andra stranden, på motsatt sida av havet. Där trängs höstfåglar med kvarglömda effekter. Två snöänglar, som båda bjudits in i mitt hjärta, på livstid, vandrar där. Jag noterar rusigt att de delar efternamn, att de delar skönheten och dragen, att de framför mina ögon skänks plats i tidlöshetens oupphörliga porträtterande. Närmare svaren, närmare sanningen om livet kan mannen kanske inte komma...


Senare, timmar senare, dekorerar en mor och en dotter världen med barndomens första såpbubblor. De döper ivrigt de små genomskinliga tingen, som aldrig tycks upphöra sitt klättrande i den omgivande luften, de döper dem skrattandes efter jordens alla länder. Mina tankar kommenterar sig själva, då jag plötsligt inser; ingenting kan hota mig. Ingenting förutom förlust, av dem jag älskar. En tidsresenärs bekännelse...