I saknaden av det gamla jaget, fann sig det som så gärna ville, men kunde inte förmå sig själv att hoppa av glädje, brista ut i tårar eller ens så lite som att känna med den som så innerligt beklagade sig över sin tillvaros snedsteg och hopplöshetens kärnor

Det som var livet var av vinden bortblåst och den kvarvarande domnadens uppdrag skulle vara att spricka ut i ärofylld död av den anledning som gav livet åter

Den var dock i sin natur av sådan paradoxal art som föredrog att domna bort bland misslyckanden och frånvaror i det att inte kunna på grund av sin materiella status,
bringa liv till något annat än sig självt

Så saknaden sökte sig vidare mot det okända