... var en gång
länge sedan i tiden
med sitt ljus och liv
det allra käraste för mig ...

Men i din 
närvarande frånvaro
slocknade dagens strålglans
över tid ...

Natten 
med sitt omslutande
stjärnklara mörker
blev min asyl
från dagens ljusa 
påminnelse om dig ...

... och allt 
det underbara,
vackraste fina rara
älskade mer än allt
du med din blotta existens
och närhet skänkte mig ...

Du fattas mig!

Önskar intet mer
än att jag åter får
känna dig
som är så innerligt 
för mig ämnad
så där alldeles 
nära, nära
tätt intill mig ...

Saknar ljuset
du tänder inom mig
och att få möta morgondagen
tillsammans med dig ...