Tystnaden när hon sover är mättad. Full av ljudlösheter som uteblivna andetag, överhoppade pulsslag, vilsekomna tankar.
En sådan liten kropp, inte mycket kvar nu. Som fågelskelettet vi hittade på Allvaret en semesterdag när jag var ung och hon medelålders.
Fortfarande doften av mamma. Jag kysser hennes kind, lägger min kind mot hennes panna, sjunger tyst sånger hon tyckt om.
"En gång jag seglar i hamn..."
Det är en frostnupen novemberdag, men härinne är det varmt.
Det knäpper lite i väggarna, susar mjukt i luftkonditioneringen.
"...en gång i drömmarnas land..."
En svag doft från blommorna i vasen på sängbordet.
Nu. Jag vet att det händer nu.
"...kommer jag hem igen."
Längre pauser mellan andetagen. Hennes hand så liten, mager, stilla i min. Hennes panna sval.
Jag viskar:"Älskar dig mamma. Jag är hos dig. Du kan släppa taget nu och flyga."
Då gör hon det. Andas ut. Men aldrig mer in.
Aldrig mer.