jag har vandrat genom salarna
som färgats röda av månens sken
djupt nere i nattens mörker
vilar det som ska bli dag
ett frö av vidunderlighet
och av ingenting

min morgon är det förflutna
min kväll är det glömda
jag jagar ett minne som sköljts bort
med sanden
det vilar nu i havets famn
där alla drunknade
räknas och dväljs
(det finns bara en själ i det själlösa och ingen kan se den!)

utan tankar vandrar vinden
lättfotad lyfter den på sin kjol
och blottar
dess vita tänder
ekot av grunda vatten fortplantar sig
genom stjärnorna och världsrymden
genom atomens kropp och
molekylens partiklar

det svarta hålet
välver sin utsida in
och sin insida ut
allt som finns kvar är
gråt! gråt! gråt!
sedan - inget mer