om den stillsamma natt som
fanns kvar
jag svällde för att långsamt kväva
mitt inre och fylla ut
det lilla som ännu fanns
kvar

om fågeln i lungan som växer
varje gång
det blir mörkt, fäller ut
sina vingar, bryter mina revben
genom huden

den finns kvar
med sin näbb i mitt sköte
hackar ihärdigt för att finna
det som växer inuti mig
och tuggar i sig

det som var mitt, är mitt
en parasit utan namn som
byggt sitt bo i min mage
för att födas, spräckas
talar om fågeln i lungan

som om den ännu fanns

dom slåss - fågeln, inomvarelsen
genom alla evigheter som ska komma
tills endast
en återstår och kan förtära mitt
hjärta som segergåva

min revbensvingar låter mig lyfta
och släpper mig när högsta höjden är nådd
och återigen slår jag i marken
och återigen
och återigen