utanför såret vakar evigheten
den dånar mellan klippväggarna
och inuti rosens läppar
talar tystnaden
månen vilar på nattens täcke
till sorg för ensamheten
som bett om dess sällskap
- \"bara inatt iallafall! bara inatt!\"

de sövda stämmorna bevingar orden
och ur fiolernas kroppar
föds människobarn
små skrikande varelser
som fäktar med
de röda nävarna
deras tandlösa munnar grinar
som de gamla käringarnas
i födelsen och döden
möts livets tåtar
och bildar en
oroborus

jag plockar upp mosaikerna
ur tidens låda
och lägger dem i
mina tankars mönster
(en fågel, en svala)
tusen ord binds i mina bilder
de tolkas av utomstående
såsom galna
de kan, eller vill inte
se mysteriet

tolkar min väg såsom egen
kan inte lida för dina tankar
och stunder av visshet
jag badar i eldens sjö
och låter den omsluta mig
de sår jag uppbådar på mina fötter
är där för att du ska se
min vandring

jag har färdats och Han har väntat
i metallernas tidsålder
har jag sökt efter mänsklighetens
och funnit att den är
sedan länge förlorad
vi döper vår tid efter vapen
inte efter skönhet
eller värme