Kaffekannan puttrar hemtrevligt och farfar Göran sitter och bläddrar i kvällstidningen samtidigt som farmor Ingegärd delar äpplen från dagens plockning. Anton själv har redan gett sig in på efterrätten för kvällen, färska jordgubbar med grädde. Farmor Ingegärd ser då och då upp från stickningen och ler åt hans goda aptit. Då slår klockan på kammaren åtta.
”Hurs då vad tiden går fort. Det är nog dags för dig att krypa till kojs Anton.”
”Men jag har inte ätit färdigt ännu.” Protesterar Anton försynt. Då skrockar farfar Göran till.
”Kan du få i dig mer?”
”Alltid.”
”Det tror jag också men du får ta och äta färdigt den tallriken du har sedan skall vi stryka på salvan på ditt öga och därefter skall du sova.” Förmanar farmor Ingegärd vänligt.
”Men snälla farmor”.
”Inga protester, det har jag lovat din mor.”
”Men vi säger ingenting då?” Försöker Anton och ser på sin farmor.
”Nej du Anton så gör man inte, ett löfte är ett löfte.” Hon lägger undan stickningen och reser sig upp.
”Jag hämtar salvan.” Säger hon samtidigt som hon kliver ut i hallen. Man kan höra hur hon gräver i garderoben under trappan.
Anton skrapar tallriken ren innan han lägger ifrån sig skeden och rapar till inte medvetet utan den slinker bara ur honom. Farfar Göran ler och viker ihop sin tidning. Han lägger den på bordet.
”Ursäkta farfar.”
”Du behöver nog inte mer nu Anton, skall du inte ta och springa upp och hoppa i din pyjamas istället?” Frågar han och slår upp en kopp kaffe till.
”måste jag?”
”Du måste Anton, du får inte tjata, det har ju du och jag kommit överens om. Men om du är snäll och gör det så skall jag berätta en historia när du ligger.”
”Okay farfar.” Anton vet att farfars historier brukar vara något av det äventyrligaste han någonsin hört. Han ställer bort tallriken på diskbänken och springer upp till andra våningen.
Det knakar i den gamla och slitna trappan när han studsar upp. Längst upp ser han en bild på sin far när han var en liten pojk. Han brukar stanna och titta på den en stund, fantisera om hur hans far var då. Men nu skyndar han förbi. Trasmattorna på golvet trulsar ihop sig när han nästan slirar in på sitt rum. Rummet har en gammaldags inredning men Anton har försökt så gott han kan göra det till sitt. Mestadels genom att det ligger kläder slängda överallt men också genom att han ställt sin stereo på byrån och stora travar med cd-skivor intill, han gillar inte musiken som man hämtar på internet. Sedan har han också ett gammalt brunt skrivbord belamrat med bilar, flygplan och andra modeller. Han tycker om att fundera ut hur saker och ting fungerar. Vid fönstret bredvid en halvtorkad kaktus ligger det några dvd-filmer, cars, iceage, på andra sidan häcken blandade med filmer som Bullerbyn och Antons absoluta favorit Emil i Lönneberga. Den är riktigt bra bara för att han busar så mycket, han busar såsom Anton själv skulle vilja våga.
Anton slänger undan överkastet och tar fram sina gula pyjamasbyxor. Han slänger av sig sin tröja och stannar upp en liten stund framför den gröna spegeln och ser på sig, ser på alla blåmärken och sår. Han ryser till och vänder sig bort, går fram till sängen och byter snabbt om. Från bottenvåningen hör han steg som stannar upp vid trappan.
”Anton.” Det är farmor som ropar.
”Jag kommer.” Han rätar till pyjamasen och springer nerför trappan till sin farmor som väntar.
Hon lägger armen om honom och de går in till köket där farfar fortfarande sitter och dricker på sitt kaffe.
”Du är bra du Anton.” Hon kramar om honom. Anton ser upp på sin farmor hon känns så nära en mamma som någon kan komma, nästan bättre.
”Du är bra du med farmor.” Han försöker krama om henne så att det skall verka nonchalant men det går inte, det syns hur äkta det är. Han vill vara en stor pojk ute i stora världen men här hemma hos farmor och farfar är han bara Anton. Innerst inne är det ganska skönt trots allt.
”Sätt dig här Anton så skall vi ordna ditt öga.” Hon klappar på stolen intill sig och Anton sätter sig. Farmor Ingegärd öppnar burken och hon stoppar ner sina fingrar. Doften är stark och Anton tycker det luktar en blandning av fis och ruttna äpplen. Han ler men försöker dölja det. Farmor himlar med ögonen och skrattar.
”Det luktar fjärt Anton, jag vet. Nu skrattar vi och sedan gör vi klart det här.” Anton vet inte riktigt vart han skall ta vägen. Det är kanske resultatet av en mycket jobbig dag men han skrattar så han skakar. Till slut faller han ner på golvet från stolen och rullar runt på golvet framför spisen. Farmor ser på honom med värme i ansiktet, skakar på huvudet.
”Att prutt, fis och fjärt skall vara så roligt.” Det blir för mycket för Anton, han kippar efter andan men det går inte, han blir alldeles röd i ansiktet men skrattet vill ändå inte sluta. Farfar Göran flyttar fram så att han kan se Anton på golvet.
”Det behövs inte mycket...”
”Det gör det sannerligen inte men det räcker nu Anton, kom hit nu så jag får lägga på salvan.” Hon sträcker sig ner efter honom och hjälper till så att han kan ställa sig upp igen. Anton flämtar efter andan men sätter sig tillrätta på stolen.
”Var stilla nu.” Farmor Ingegärd lägger försiktigt på salvan över Antons svullna öga. Det sticker lite i näsan på Anton men han säger ingenting. Farfar ser på och nickar igenkännande.
”Det här har du fått göra förut.” Farmor nickar och när hon äntligen är nöjd tar hon fram en näsduk och torkar bort den överflödiga salvan runt ögat.
”Så där, det var väll inte så farligt?” Hon skruvar på locket till burken igen. Anton försöker röra på ögat men det är fortfarande för stelt. Han för upp ett finger för att känna på det men farmor tar bort handen snabbt.
”Pilla inte på det Anton, låt det vara tills imorgon.”
”Men det kliar ju?”
”Så skall det vara. Upp i säng med dig nu” Farmor ler åt honom.
”Skynda dig upp så kommer jag snart Anton.” farfar ställer sig upp, sträcker ut sina gamla leder. Anton ställer sig upp, sträcker på sig som farfar sedan ger han farmor en kram.
”Godnatt farmor”. Farmor skrockar åt honom.
”Godnatt din fles.” Anton ler och skyndar ut ur köket och uppför trappan.