Jag drömde om dig, igår natt.

Du satt på min fönsterkarm, lutandes ut genom fönstret och tittade på alla bilar som körde förbi långt där nere på bottnen.

Vi pratade om allt och om inget. Jag skrattade åt något skämt som du drog. Jag log, sådär med hela ansiktet. Ditt leende nådde dina ögon. Någonstans mellan allt och ingenting så tog du min hand i din. Du höll i den så försiktigt, som om den var något ömtåligt och lätt skulle gå sönder. Du höll om mina fingrar så mjukt. Det var enkelt. Det var rätt.

Senare, så kysste jag dig. Dina läppar var torra, men ändock mjuka. Jag kysste dig igen. Du log. Jag log. Sedan kysstes vi lite till.

Det behöver knappast påpekas, men jag grät när jag vaknade. Eftersom älskling, vårt liv har aldrig varit så enkelt, så lugnt och behagligt. Vi lever som i en orkan, alldeles för snabbt och för förödande för att bara vara- sådär som den du och den jag som fanns i drömmen - att bara le, hålla handen och kyssas, mjukt och stillsamt.

© December 2015